In 'Appearances', art critic Camilla Larsson asks the question of how artistic practices that include widely differing expressions and a wide range of media can be understood. The larger issue opens up for reflections on interpretation and meaning-making. In this dissertation, the question is posed to the art of the Polish theater director, set designer and visual artist Tadeusz Kantor (1915-1990). The question is studied on the basis of the interaction that is created between works and between works and viewers in public presentations. Kantor reused and allowed expressions, motifs and materials to be reactivated between works. This reuse often took place in alternations between theater and visual art and between events, images, objects and text. This breadth and diversity of expression has been overlooked in previous research, where emphasis was instead placed on such things as Kantor's intention and his biographical and national origins. His status in art and theater history has been in focus in historiographical research on the arts, often distributed between these academic disciplines. Instead, the author shows here with his in-depth study of the works' interplay how repetitions, reworkings and changes, which appear when the works are experienced together, in a decisive way generate meaning. Camilla Larsson has for many years worked as a curator for contemporary art, and she writes and lectures on art. This is her doctoral dissertation in art history, presented at Södertörn University I 'Framträdanden' ställer konstvetaren Camilla Larsson frågan kring hur konstnärliga praktiker som omfattar vitt skilda uttryck och ett brett spektrum av medier kan förstås. Den större frågeställningen öppnar upp för reflektioner kring tolkning och meningsskapande. I denna avhandling ställs frågan till den polske teaterregissören, scenografen och bildkonstnären Tadeusz Kantors (1915-1990) konstnärskap. Frågan studeras utifrån det samspel som skapas mellan verk och mellan verk och betraktare i publika presentationer. Kantor återanvände och lät uttryck, motiv och material återaktiveras verk emellan. Detta återbruk skedde ofta i växlingar mellan teater och bildkonst och mellan händelser, bild, objekt och text. Denna bredd och mångfald av uttryck har förbisetts i tidigare forskning, där vikt istället lagts vid sådant som Kantors intention samt hans biografiska och nationella ursprung. Hans status i konstrespektive teaterhistorien har varit i fokus inom historiografisk forskning om konstnärskapet, ofta fördelad mellan dessa akademiska discipliner. Författaren visar här istället med sin ingående studie av verkens samspel hur upprepningar, omarbetningar och förändringar, som framträder när verken upplevs tillsammans, på ett avgörande vis genererar mening. Camilla Larsson har i många år arbetat som curator för samtida konst, och hon skriver och föreläser om konst. Detta är hennes doktorsavhandling i konstvetenskap, framlagd vid Södertörns högskola